om du bara kunde förstå hur jag känner och hur jag tänker, så skulle du kanske förstå en liten del av hur mycket du sårat  mig egentligen. Jag längtar så jävla mycket tills jag får säga det till dig, slänga det i ansiktet på dig,för att du ska förstå..elelr åtminstone försöka förstå. Nog vet jag att jag borde glömma dig och släppa taget helt, men det går inte, inte än, varför vet jag inte..?  Det finns nog ingen som förstår hur mycket jag älskade dig och hur mycket jag fortfarande älskar dig, fast jag försöker att inte göra.. och hur mycket jag saknar dig, alla stunder tillsammans och alla små söta ord, och att få höra, jag älskar dig gumman, du är det bästa jag vet. Att vi sedan varit tillsammans i nästan 2 år, vi var trolovade,och sedan bara poff, allting är borta. Det går några veckor, sen verkar alltid vara borta för dig, du har glömt allting verkar det som,finns redan en annan i dina tankar. Trodde jag inte om dig..
Nu efter 6 veckor... 6 veckor? har det gått så lång tid? Fast egentligen känns det som att jag varit utan dig i flera månader..
Jag vill vara så bra kompisar som vi börjat vara nu på sista tiden, men det känns så otroligt fel ibland...
Jag vill bara spola tillbaka till då allt var så jävla OTROLIGT UNDERBART.

blablabla, nu svamlar jag, förlåt för detta emoinlägg..